Efter en fantastisk säsong så ledde Liverpool ligan med bara 4 omgångar kvar av Premier League och när jag via en nätbekant Liverpoolsupporter fick chans på biljetter till megamatchen mot Chelsea hemma på Anfield så gick det ej att motstå. Ligaledning och chans att ta stormsteg mot ligatiteln vid vinst eller tom oavgjort. Glädjande nog fick jag med mig Staffan på resan och efter många dagars fixande fick vi ihop en resa där vi både dit och hem flög via London och sedan åkte tåg till/från Liverpool. Priset för hotell, flyg, tåg, matchbiljett och bilparkering mm blev väl ungefär 6500 kr var om jag minns rätt.

 

Uppstigning för färd mot Arlanda runt kl 5. Flygresan med byte i Köpenhamn gick bra. Det flöt även på bra med tåget från flygplatsen Heathrow in till London Euston st där vi skulle ta ut våra förbokade tågbiljetter i en automat. Blev lite nervöst när detta ej fungerade men vi fick hjälp av tågbolagets personal i en kassa istället, pust! Det blev en lång dag men så skönt när vi efter en 15 minuters promenad från Liverpool Lime Street Station var framme vid vårt lägenhetshotell Staybridge Suites nere vid hamnen (Albert Dock). Vårt rum var rymligt och fräscht tycker jag. Det stora minuset med hotellet var att Wifi ej fungerade alls under vår vistelse.

 

På kvällen besökte vi lite pubar runt centrum i Liverpool och så styrde vi upp en träff med ett svenskt par som hade våra två matchbiljetter. En lättnad att ha biljetterna i handen dagen före match denna gång jämfört med strulet i höstas när Perra och jag var på Unitedmatchen. Vi träffade även lite andra svenskar på pubar, bland annat en jobbarkompis till Staffan och hennes kille som hängde med oss en stund. Världen är liten. Vi provade några olika pubar till och surrade en del med ett gäng Norrlänningar innan vi gav upp denna långa dag.

 

Söndagen den 27 April
Liverpool-Chelsea började kl 14 och vi ville vara på plats tidigt så vi tog en taxi från hotellet till Anfield redan vid 10-tiden. Vid Anfield så är det tre pubar de flesta brukar samlas på och vi siktade in oss på The Park som ligger mitt emot ingången till mytomspunna läktarsektionen The Kop där vi skulle stå. The Park hade precis öppnat när vi kom fram så det var bara att rusa in och ta en ståplats. Där väntade några timmars öldrickande och Liverpoolsång. Härlig stämning och sedan förra besöket visste jag att de hade en utedel av puben där man kunde kissa bakom några soptunnor. Vi var inte ensam om att utnyttja det men när matchen närmade sig kunde man inte ens röra sig inne på puben.

Känslan när man klev in genom entrén till Anfield och kom upp på The Kop var lika underbar nu som när jag och Perra var där i höstas. Otroligt tryck på läktaren och att igen få sjunga med i You´ll Never Walk Alone från The Kop är ett livsögonblick man aldrig kan få nog av. Kul för Staffan att få uppleva det nu också. Matchen blev en nervös tillställning där Liverpool förde spelet mot ett tokdefensivt Chelsea där Mourinhos taktik var glasklar. Parkera bussen i eget straffområde, maska enormt från minut 1 trots att de behövde vinna matchen. Bedrövlig domare som tillät allt maskande/spelförstörande och sen som vanligt inte alls la till tiden han borde lagt till.

Strax före paus hände det. Gerrard halkar med bollen som siste man och Chelsea gör 0-1. Något som inte händer de flesta spelare en enda gång under karriären händer just Steven Gerrard i just denna match och vid just denna utsatta position på planen. Ridå! I pausen var det en kuslig tystnad och många fans kände nog att detta är matchen som kommer sabba Liverpools titeldrömmar. Liverpool som öst in mål på hemmaplan hela säsongen gjorde nu inte ett enda mål och vi på plats fick ej uppleva euforin vid måljubel, så djäkla surt. Oavgjort hade ju inneburit att Liverpool fortfarande haft ligatiteln i egna händer framöver men icke nu.

 

Även om stämningen före/under match var enorm så blev det ju ett sånt enormt anticlimax när matchen avgjordes pga den där händelsen med Gerrard. Liverpools stora ikon som mer än någon annan på hela planeten ville se till att Liverpool skulle vinna titeln. Efter lite mat inne i stan så gick vi till hotellrummet där vi blev kvar hela kvällen. Besvikelsen var så stor så vi orkade inte ens ta oss ur sängen på hela kvällen för att gå ut en sväng. Jag tycker annars att jag brukar kunna skaka av mig idrottsliga besvikelser rätt bra då jag förstås inser att det finns viktigare saker i livet än fotboll men denna händelse och mot äckliga Chelsea dessutom den sved.

Måndagen den 28 April
Efter välbehövlig sömn var besvikelsen fortfarande stor vid frukosten men nu skulle vi se till att ha en trevlig sista dag i Liverpool. Vi strosade runt nere vid mysiga hamnen i området vid Albert Dock på förmiddagen och besökte bland annat ett museum innan vi högg en taxi upp till Anfield där vi bokat in en stadium tour kl 14. Vår taxichaufför var en stor Evertonsupporter som höll låda hela vägen upp till Anfield. Han älskade Anders Limpar men tyckte att Niklas Alexandersson var en "ladyboy" :) För er som ej vet så är det två svenska spelare som lirat med Everton förr.

Vid Anfield träffade vi ett gäng Norrlänningar som vi surrat med första kvällen på en pub. Då fick vi ännu ett tillfälle att vräka ur oss besvikelsen över gårdagens match. Sedan var det dags för guidad Anfieldtour. Väldigt roligt att besöka omklädningsrummet, få gå in på arenan och lyssna till guidens berättelser. Kollade även in museumet efteråt och besökte Hillsborough Gate mm. Efteråt drog vi ner till stan igen och hamnade på en mysig uteservering nere vid hamnen där ölen smakade extra gott i solskenet. Vi visste ju inte hur utelivet i Liverpool skulle vara en Måndag men vi gick hem och böt om och drog ut på kvällen.

Vi hamnade snart på klassiska The Cavern där även jag och Perra var vid vårt besök. Gillar denna Beatlesnostalgiska rockklubb där det alltid uppträder någon bra coverartist. Efter några drinkar där så hamnade vi på en pub mitt emot där jag och Perra hade trevligt förra resan. Där träffade vi en massa trevliga människor från jordens alla hörn som vi hängde lite med. Ett gäng norskar och vår nyfunne vän Gary en fd rugbyspelare föreslog ett sista stopp när puben stängde så då hamnade vi på ett disco en gata ovanför Mathew St. Väldigt trevliga männskor där också och i efterhand har jag förstått att en del av killarna som var där kanske var extra trevliga pga att detta tydligen var en gayinriktad nattklubb :) Kul med en rolig sista dag/natt i Liverpool!

Tisdagen den 29 April
Vi tog ett tidigt tåg på förmiddagen från Lime Street St i Liverpool till London så vi skulle ha god tid på oss att ta oss till flygplatsen (Heathrow) som ju ligger en bit utanför London. Det var en djävla tur då det visade sig vara tunnelbanestrejk i London och vi fick åka en massa olika turer innan vi kunde ta oss till flygplatsen där vi kom precis i lagom tid för avgång mot Sverige, pust! Vi blev lite stressade där ett tag Staffan och jag med alla byten och när vi fick stå ute på en station i Wimbledon ganska länge men det ordnade sig ju bra. Att flyga via London för att komma till Liverpool är ett helt ok alternativ även om Manchester är att föredra. Synd bara att att man ej kan åka tåg direkt via Heathrow till Liverpool så man kunde sluppit ta sig in till London.

 

I så många år har jag haft en dröm om att åka till Liverpool och se på fotboll. Jag har sett Liverpool spela mot Arsenal i London med pappa och brorsan i början av 2000-talet men har aldrig besökt hemmaarenan Anfield i staden Liverpool. Min barndomsvän Magnus (Kondis) som dog sommaren 2006 var ju också en stor Liverpoolsupporter och vi pratade ofta om att åka dit men det blev ju sorgligt nog aldrig av då. Känns obegripligt att jag inte tagit mig dit någon gång men i Augusti 2013 bestämde jag mig för att jag skulle till Liverpool denna höst även om jag måste resa dit ensam.

 

När jag fick tag på biljetter till matchen med stort M mot självaste Manchester United så nappade glädjande nog min vän Perra och hängde på. Vi köpte matchbiljetterna rätt dyrt för 2000 kr/st via en kille på nätet och med det oflyt jag ofta har så slarvade posten bort REK-brevet med biljetterna vilket ju knappast kan hända ofta. Det blev några oroliga dagar innan resan och även på plats i Liverpool innan det på matchdagen vid arenan ordnade sig med biljetterna till matchen. Vi visste ju att killen som sålt biljetterna skulle ha god chans att få ut nya på plats före matchen men det var ändå en oro i kroppen tills det löste sig en timme före match, pust! 

 

Vi flög till Manchester tidigt en Fredagsmorgon. På planet hamnade jag bredvid en Liverpoolsupporter från Eskilstuna som heter Tobias. Han reste till Liverpool med sin polare Stefan, sin farsa och hans kompis. De var ett skönt gäng som vi umgicks med flera gånger denna helg. Från Manchester till Liverpool åkte vi tåg som kostade ca 150 kr/person. Bra att jag hade koll på tågtidtabellen då vi skyndade oss när vi gick av planet och precis på minuten hann med ett morgontåg från Manchester till Liverpool.

 

Tåget stannade vid lunchtid på LimeStreet Station i Liverpool och därifrån hade vi ca 10 minuters promenad till vårt lägenhetshotell Bridgestreet at Liverpool One. Första intrycket av centrala Liverpool var att det var mycket fräschare i staden än vad jag hade föreställt mig och med härligt soligt sensommarväder så var det svårt att inte trivas direkt. Hotellet ligger precis bredvid ett stort shoppingcenter (Liverpool One) och jag kan varmt rekommendera boende där. Fin modern rymlig lägenhet och suveränt läge i centrum till ett bra pris.

 

Vi hade en lugn skön eftermiddag med några timmars öldrickande på uteservering innan vi sedan gick ut på kvällen och tog sikte på Mathew Steet, en omtalad partygata i Liverpool. Gatan skulle ligga ganska nära vårt hotell och vi tog en liten promenad ner mot hamnen för att sedan irra runt i ett ödsligt Liverpool denna Fredagskväll. Var är allt folk tänkte vi? Till slut frågade vi en äldre man om vägbeskrivning och han följde med oss flera kvarter för att visa oss till Matthew Street. En sån vänlighet fick vi uppleva flera gånger denna helg.

När vi kom till Matthew Street var staden plötsligt inte lika ödslig. Djävlar vilket liv på de olika pubarna/barerna och väl på plats där upptäckte vi även senare att vi hade gått en enorm omväg för att komma dit då Matthew Street ju låg precis runt hörnet nära hotellet, ha ha. Typiskt mig, Mr lokalsinne! Vi hängde lite på några olika barer men tog det rätt lugnt och gick sedan hem för att sova skönt efter ett långt dygn med lite sömn.

På Lördagen hade vi fått nys om en svensk supporterträff nere i hamnen på en restaurang som heter Matou. Där serverades asiatisk buffé och så hade supporterklubben bjudit in de gamla Liverpoolspelarna John Aldridge och Jason McAteer som berättade lite gamla stories, svarade på frågor mm. Tyvärr satt vi lite långt bort i restaurangen så vi hade svårt att höra allt de gamla Liverpoolhjältarna berättade om vilket kändes trist då deras historier drog ned många garv bland publiken för de som hörde.

 

Efter middagen tog vi en drink och surrade med lite olika Liverpoolsupportrar. Jag och Krister från Eskilstunagänget fick äran att bli fotad med John Aldridge, stort!!! Förutom Eskilstunagänget så träffade vi två Liverpoolfanatiska tjejer Jenny och Elin som tog med hela vårt gäng till puben The Liverpool. En sån där sliten  engelsk pub där det var knökfullt och ett liveband spelade. Vi fick ett bord till slut och hade väldigt roligt där några timmar. Underbart med glada människor i precis alla åldrar på det stället och livebandet var en höjdare.

 

Efter en snabb omladdning på vårt hotell så gick Perra och jag ut på kvällen ihop med Eskilstunagrabbarna, Stefan, Tobias och Krister. Vi hamnade igen på Mathew Street och denna gång i källaren på Flanagans där massor av folk från supporterträffen dök upp. Även här var det liveband och hög allsång till "The boxer" exempelvis. Sjukt rolig kväll! Mogna och ordentliga som Perra och jag är så lämnade vi de andra partysugna svenska Liverpoolsupportrarna och strosade hemåt i skaplig tid för nu väntade ju match dagen efter!

 

Vaknade lite småslitna och det blev plötsligt lite småstressigt när Eskilstunagrabbarna ringde och undrade var vi var då de redan på förmiddagen var på plats uppe vid Anfield. Vi tog en taxi till Anfield (ca 7 pund) och pubarna var redan knökfulla men vi fick plats på uteserveringen vid puben "The Park" där vi hittade på de andra grabbarna. Vi köpte 2 öl där och njöt av den laddade stämningen inför supermatchen. Vi gick sedan till Shanklystatyn för att träffa biljettsäljaren Roger där som lite tidigare hade sms:at mig att han fått ut nya biljetter, PUST! Naturligtvis fungerade inte mobilen just då så det blev lite panik igen då jag inte visste hur han såg ut men det löste sig.

 

Väl inne på Anfield var det en sån djäkla mäktig känsla att ställa sig högt högt upp på The Kop. Sedan kom ögonblicket jag drömt om att få uppleva så länge. Att få höra och sjunga med i "You will never walk alone" på Anfield inför en match mot Manchester United! Ståpäls är ett understatement under sången kan jag lova, vilket djäkla tryck! Att Liverpool sedan gjorde 1-0 minskade inte stämningen. Spelmässigt så var matchen ingen höjdare egentligen men det brydde man sig inte om. Det enda som gällde var 3 poäng mot Man United och detta fick vi uppleva, så underbart!

 

Efter matchen träffade vi hela Eskilstunagänget och promenerade en bit in mot staden innan vi fick tag på en taxi. Perra och jag var lite sega efter matchen men efter lite förfest på hotellrummet promenerade vi bort till Mathew Street igen. Denna gång gick vi in på klassiska "The Albert Club" som är en musikklubb där Beatles uppträdde massor av gånger innan de slog igenom. Väldigt mysigt där nere i "källaren" och efter några billiga drinkar var vi i lite bättre "matchform". Efter en stund började ett Beatlescoverband "The Merseyside Beatles" att lira och vad bra de var! Jag är ingen kille som lyssnat mycket på Beatles men man känner ju till många av hitsen och det var en njutning att stå där och lyssna till Beatles-hitsen.

 

 

Där nere på The Cavern träffade vi även lite bekanta från supporterträffen och efter ett besök på en annan smockfull pub denna Söndagskväll så kastade vi in kepsen för natten. Vi hade alla fall en djävligt rolig sista kväll i Liverpool och på vägen hem till hotellet mötte vi ett stort ungdomsgäng. Hann tänka att vi kanske skulle bli rånade men som så många andra i staden så var de bara trevliga människor som ville surra lite och erbjöd oss att följa med dem och festa. Vi tackade nej men det var så härligt med all vänlighet vi mötte i staden från alla möjliga människor. På Måndagen blev det tågresa till Manchester och flyg hem, gick hur smidigt som helst. 

 

Förutom fotbollen, de mysiga pubarna och vänliga människorna så är Liverpool en uppfräschad stad där man även kan hitta bra shopping och trevliga restauranger. Perfekt även som weekendstad alltså tycker jag. Det var väldigt roligt att få göra den här resan med Perra då vi alltid har djävligt roligt ihop. Liverpool var en stad som jag blev lite kär i och med tanke på vad jag känner för fotbollslaget så kan jag lova att jag snart ska åka dit igen.

 

Tragiskt att det skulle ta 23 år men idag kom äntligen en rapport som till fullo bevisar vad som egentligen skedde vid Hillsboroughkatastrofen där 96 Liverpoolsupportrar helt i onödan fick sätta livet till.

 

Nu har de drabbade alla fall fått någon slags upprättelse men hoppas att de ansvariga inom polisen, arrangörer och för en viss skittidning får stå till svars rejält.

 

En sak som också kan nämnas om detta är att en viss Kenny Dalglish som engagerat sig enormt i detta då efter denna händelse besökte samtliga 96 begravningar, det säger mycket om den mannen.

 

Då var fotbolls-EM över och lämnar som vanligt ett visst vemod och tomhet efter sig. Det är lätt att vänja sig med bra fotboll på tv:n varje kväll men jag får se fram mot OS senare i sommar istället. Det var ett bra fotbolls-EM med många bra matcher även om jag tycker de där fantastiska matcherna inte blev så många. Glädjande att se många lag satsa offensivt i första gruppspelsomgången och att eftersnacket inte kom att handla så jättemycket om fult spel, filmningar och domarmisstag som man kunde befara även om just domarinsatserna måste kommenteras. Till detta EM-slutspel så provade man använda straffområdesdomare vilket jag tycker är bra, problemet var bara att dessa valde att ej ingripa trots flera straffsituationer och även två st mål som borde ha varit mål men som huvuddomaren ej såg. Tycker ändå man ska fortsätta med straffområdesdomare även om de gjorde fiasko i EM.

 

Sveriges insats blev tyvärr ingen succé. I första matchen mot Ukraina gjorde laget en blek insats medan man sen mot England spelade klart bättre men på ett snöpligt sätt förlorade mot ett landslag med Roy Hodgson vid rodret spelade defensivare än någonsin och hade en enorm tur i gruppspelet. Själv såg jag matchen i Göransson Arena ihop med Persson, Perra, Nisse och många andra. Det var ju enormt roligt när Sverige spelade bra och tog ledningen med 2-1 men sedan dog förstås stämningen rejält i den välbesökta arenan när England vann matchen efter ett riktigt skitmål i matchens slutskede. Sista matchen i gruppspelet för Sverige blev betydelselös men landslaget gjorde alla fall en bra match och besegrade Frankrike efter att Zlatan gjort ett drömmål. Just Zlatans insats i EM var ett av få svenska glädjeämnen då han visade vilken fantastisk spelare han är.

 

Spanien vann alltså EM igen efter att ha krossat en av turneringens stora överraskningar Italien i finalen. Tidigare i turneringen så hade Spanien inte direkt lyst så mycket som man är vana att se dem och deras sätt att köra med en 4-6-0 uppställning utan någon ren forward fick mycket kritik. Likaså deras eviga passningsspel då många ledsnade på att de så sällan försökte hota i djupled. Jag tycker fortfarande de spelar en fantastisk fotboll men visst skulle man ibland önska att de gick framåt lite oftare när de är så skickliga. O andra sidan så är det ju faktiskt upp till motståndarna att försöka ta av dem bollen också. Turneringens stora besvikelse blev Holland som blev utslagna direkt i gruppspelet och även Frankrike måste nämnas. Många såg ju dem som en titelkandidat men de visade ännu ett mästerskap upp en dålig inställning och de stora stjärnorna var märkligt bleka.

Nu är EM över och vi ser fram mot VM i Brasilien, måtte Sverige vara med där!