Ibland undrar man vart världen är på väg? Hur normalt är det att få ett raseriutbrott på ett par i 80-årsåldern vid ett parkeringsbråk och slå ner dem!!! Den 78-åriga kvinnan som slogs ned av en man i 20-30 års-åldern är tydligen enligt Internetrykten numera hjärndöd och jag hoppas verkligen att polisen snart får fast idioten som gjorde detta.

Igår var det en blytung Söndag då vi ju hade minnesstunden för Olivia på eftermiddagen. Den började klockan 13 och vi åkte dit lite före ifall brorsan och de andra skulle behöva hjälp med något. Max brukar ju sova middag vid den här tiden men fick vara vaken vilket senare skulle visa sig vara ett dåligt beslut då han hade en av sina värsta trotsdagar i livet just den här eftermiddagen. Platsen vi var på heter Valhalla och där hade jag och min kompis Jonny för 8 år sen vår gemensamma roliga 30 årsfest men nu var det ju ett minst sagt dystrare besök på Valhalla denna gång.

Det kom mycket folk på minnesstunden och förutom släkt och vänner så var det även många från Olivias skola som kom dit. Det bjöds på fika och sen fanns det två minnesbord med foton, blommor och bland annat en bok där man kunde skriva en hälsning till Olivia. I ett annat rum visades ett bildspel som min bror hade fixat med foton på Olivia till musik på en storbildsskärm. Just bildspelet med hennes favoritlåtar var väldigt fint men också så otroligt sorgligt och ingen av alla människor som kom dit kunde nog titta på det utan att ögonen fylldes med tårar.

Det kändes också väldigt ledsamt att se alla ungdomar som sörjde sin kompis Olivia. För dem blev den här minnesstunden säkert en tung men också en viktig stund för att kunna inse att hon verkligen är borta och få ta farväl. Det var rörande att se så många från skolans personal där också och de verkar ha hanterat den här situationen väldigt bra tycker jag. Skolans rektor liksom en av Olivias musiklärare höll varsitt fint tal på minnesstunden.

Max var som sagt rejält övertrött, överenergisk och trotsig igår så det var mest drygt att ha honom med på minnesstunden tyvärr. Tina fick slita rejält med honom och sedan försökte vi ju även hjälpa till att passa brorsans lilla grabb också så det var lite svårt att fokusera på varför man var där stundtals. Det kan ju ändå vara skönt med barn som kan lätta upp den dystra stämningen något men när det övergick i trots och övertrötthet fanns det inget upplättande alls men så kan det bli ibland.

När vi sen åkte hem på eftermiddagen så kändes det bara som flera timmars lång väntan på att Max skulle få sova och igår kände jag mig mest bara så djävla bitter över allt det som har hänt. Jag tänkte på alla dessa grymma elaka människor som finns i världen och som får leva långa liv medan en sån fin ung vänlig tjej som Olivia blir drabbad av denna helvetessjukdom och dör! Så det där religösa snacket om att det finns en mening med allt i livet det har jag aldrig köpt förr och kommer aldrig att köpa i framtiden heller.

Nu är det ny jobbvecka igen och jag hoppas det gick ok för min bror att börja jobba igen lite smått idag. Lider så oerhört med honom och även om jag vet att det är tur att han har sin lilla son som skänker honom glädje så hoppas jag att han får lite egentid framöver också som han verkligen kommer att behöva. Nu väntar ju begravningen om ungefär en vecka och personligen längtar jag tills den är gjord för den känns verkligen tung att ha framför sig.

Jag önskar att Olivia på nåt sätt kan ta del av allt det fina som sas/skrevs till henne igår!




Kärleken Är - Jill Johnson

Jag har ju en längre tid funderat på en ny mobil men har väldigt svårt att bestämma mig. En Iphone lockar mig ju en hel del men priset avskräcker ju lite också. Jag skulle alla fall vilja testa en touchmobil och nu i April kommer HTC Desire som verkar väldigt spännande och dessutom prisvärd.

Jag kommer nog att invänta tills alla de som har förbokat mobilen har fått den för att läsa lite fler intryck innan jag bestämmer mig. Annars så får jag avvakta några månader till för det kommer ju alltid mer spännande saker i framtiden inom hemelektroniken och jag överlever med den jag har också så vi får se.

Jag har inte bloggat lika mycket om Max som vanligt på sistonde men han förgyller förstås vårt liv som vanligt. Precis som ifjol så hade Max en jobbig februari månad där han väl mer eller mindre varit sjuk hela tiden i öroninflammationer, magsjukor eller vanliga förkylningar. Nu de senaste 10 dagarna så har han plötsligt börjat blinka väldigt mycket och vi hoppas ju bara att det är något "tics" som har dykt upp men efter några dagar valde vi ändå att vända oss till läkare på Hälsocentralen.

Tina var dit med Max i Fredags och fick en utländsk läkare som verkade lite märklig. När han sa till Tina att "jaha det gällde att din son blinkade" så började Max genast sjunga på "Blinka lilla stjärna-låten" och den här läkaren försökte då slå fast en teori att blinkningarna kunde ha med sången att göra men det stämmer förstås inte då han sjungit den väldigt länge innan detta började och aldrig nog kopplat ihop det med ögonblinkningar heller.

Vi ska alla fall badda ögonen tre ggr om dagen med bomullstussar doppade i svart te och så får vi se om det går över. Max verkar ju inte lida av det på nåt sätt annars så vi får väl se. Vi har förstås läst en del via nätet själv också och om det inte är någon synrubbning eller nåt så är det säkert nåt tics som vi hoppas försvinner så han slipper det där snart.

Igår var jag och Max på barngympa igen och det tycker han ju är jätteroligt. Det är ju djävligt märkligt i en grupp för 2-4 åringar där det ju förstås ska handla om lek att en del föräldrar verkar tjuriga när Max och kompisen Theo busar och skrattar lite istället för att sitta och lyssna som små ljus. Vid påklädningen efter gympan fick Max ett sånt där härligt "vägra klä på sig av trots-rus" som är så underbart att hantera i folksamlingar men han gav sig efter en stund.

Tina jobbade hela Lördagen från kl 8-21 så på eftermiddagen åkte jag och Max ut till brorsan några timmar. Då fick Max och Milton leka lite medan brorsan fick lite tid till att planera Olivias minnesstund som är idag (Sön). Han hade satt ihop lite bildspel på datorn och valt ut många av Olivias favoritlåtar till bilderna så det blir nog fint att se. Jag återkommer väl om minnesstunden senare i bloggen och även om det förstås kommer bli sorgligt så hoppas vi ändå att minnestunden kommer att kännas fin.

Vi åkte hemåt vid 17-tiden och efter en städstund då vi hängde tvätt, plockade disk och dammsög så fick Max bada lite. Sedan gjorde vi kväller med Max och han somnade väl in vid ungefär 20:30 så jag kunde kasta mig över en chipsskål (tyvärr) och titta lite på Barcelonas match. Imorgon ska Tina på någon syfestival på förmiddagen innan vi åker på minnesstunden på eftermiddagen. Mot kvällen tänkte jag nog titta lite på Liverpools match och kanske även lite slutspelshockey.

Hoppas ni andra har haft en trevlig helg!


Max, Stina och Joel, Max skottar snö i vårsolen, Nya cykeln, Max på toa med Dora-bok

Brynäs förlorade ju tyvärr med 4-1 i matcher mot Djurgården i kvartsfinalserien vilket känns lite snöpligt då Brynäs gjorde två väldigt bra sista bortamatcher där de mycket väl hade kunnat vinna men hade lite stolpe ut. På hemmaplan däremot så var Brynäs rätt bleka och det är väl ändå inte mycket att säga om att Djurgården går vidare till semifinalen då de ju varit lite effektivare, tyngre och starkare än Brynäs.

Hos Brynäs gjorde Ove Molin nu sin sista hockeymatch efter att ha spelat med Brynäs sedan 1991!!! Ove har ju förgyllt många hockeymatcher för oss Brynäsare och jag ser det som en självklarhet att hans matchtröja hissas upp i taket i Läkerol Arena. Starkaste minnena från Ove Molins karriär är nog dels från 1993 då han spelade i den framgångsrika "smurfkedjan" med Peter Larsson och Anders Gozzi och sen förstås 1999 då Brynäs vann SM-finalenerna mot Modo.

Framtiden för Brynäs ser väl bra ut om man tänker på de duktiga juniorerna med Calle Järnkrok i spetsen som förmodligen kommer att bli en världsstjärna. Fast duktiga spelare försvinner ju numera ganska fort och när Jacob Markström nu försvinner till NHL och Brynäs fortsätter att ha en knackig ekonomi så gissar jag att det kommer bli svårt för klubben att bli ett riktigt topplag i Elitserien även framöver. En bra säsong har Brynäs gjort i år alla fall med de förutsättningar klubben har!


Här är en av Brynäs kommande storspelare...

Inatt sov jag alla fall väldigt bra med mina mått mätt och fick ihop nästan hela 7 timmar vilket kändes skönt. Idag är det innebandyträning och jag skulle så gärna vilja träna men har ju som vanligt småskador som gör att jag inte vet hur jag ska göra. Denna gång är det främst min häl som besvärar då jag har fått "hälsporre" eller nåt liknande och det gör ont som fan ibland i vanliga livet bara jag kliver ner med hälen lite för hårt så jag får se hur det blir. Tror ändå jag ska testa att träna då jag blir galen när det går såna här långa perioder utan träning.

Förutom att kanske försöka träna innebandy så ska jag titta på Brynäsmatchen mot Djurgården också men där har jag inga bra vibbar då Djurgården helt enkelt verkar vara för bra för att Brynäs ska kunna vända detta. Med tanke på hur det såg ut i två perioder senast så bävar jag lite för att det kan bli en överkörning igen men hoppas jag har fel. Det känns alla fall på nåt sätt skönt att ha lite såna här saker som min innebandy och mitt sportintresse att ha för att försöka koppla bort tankarna lite från det som har hänt.

Idag är min flickvän Tina ledig då hon ska följa med sin mamma till sjukhuset för att inleda en tuff 10-dagars period av strålningar mot den här sista tumören som upptäcktes för en tid sen. Jag lider mycket med Tinas mamma och hoppas att behandlingen inte känns alltför jobbig och får ett bra resultat. Hennes mamma är ju bara 50 år och även där känns det förbannat orättvist att hon så tidigt ska drabbas av cancer men bara att hålla tummarna nu för att behandlingarna gör så pass bra verkan som möjligt! 

Igår kväll tittade jag lite på tv-programmet Mästarnas Mästare där jag verkligen hoppas att Louise Karlsson tar hem rubbet. Snacka om en tuff tjej med vinnarskalle! Skrattade gott åt Tomas Brolin när de skulle tävla i sitt-tävlingen och hans ben skakade som under en jordbävning redan från början utan att han kunde förstå varför.

Jag tycker att Tomas Brolin i intervjuer tidigare ofta framstått som rätt tjurig och lite egensinnig men i Mästarnas Mästare så framstår han ju som den mest sympatiske personen måste jag säga. Jag gillar alla fall programmet även om det känns lite segare nu sedan snackaren Patrik Sjöberg åkte ut.

Då är jag tillbaka på jobbet igen efter ännu en natt med dålig sömn men det är ju mer ett vardagstillstånd för mig så ingen större fara och jag skulle ju kunna lyda den kloka underbara bloggvännen Mallas råd om tabletter men har alltid varit lite mot sådana så det får gå ändå. Det går alla fall bra att jobba förutom att jag har en sådan fruktansvärd huvudvärk idag då min evighetsförkylning har satt sig i bihålorna men bara att bita ihop och hoppas att det går över någon gång. Håller mig mest på mitt kontor idag men har pratat med några av kollegorna som har varit in och beklagat det som har hänt.

Jag måste inte prata av mig en massa men jag kan på sätt och vis sakna tre av mina före detta kvinnliga kollegor som alla var väldigt bra att prata med om allt och säkerligen hade varit ett skönt stöd att ha haft på jobbet. Speciellt jämfört med en del av kollegorna som tyvärr helt saknar tajming för att jag en sån här gång inte orkar med deras evighetshistorier om ingenting mm. Fast hur som helst så så är det lite skönt också att få grotta ner sig i jobbet så att man inte bara ältar och ältar i den stora sorgen.

Pratade lite med brorsan imorse igen och vi diskutterade om hur sjukt overkligt detta är. Det spelar liksom ingen roll att vi har suttit vid Olivias döda kropp för vi kan bara inte förstå att hon är borta. Brorsan höll på och gick igenom Olivias digitalkamera när jag ringde och skulle sen fixa en massa med den här minnesstunden som vi ska ha på Söndag är det tänkt. Det blir nog många kompisar från skolan och så som dyker upp där gissar jag och usch vad gripande det är att läsa på Olivias blogg och bilddagbok när hennes kompisar skriver.

Jag hoppas det inte framstår i bloggen som att jag frossar i nåt slags "tycka synd om mig" syndrom men det känns skönt att få skriva om hur jag känner och jag tycker också att det känns väldigt skönt att få så mycket fina omtänksamma kommentarer från er! Det hjälper liksom i sorgen när andra människor visar empati och bryr sig och jag hoppas verkligen att folk som känner Patrik, Kattis och andra närstående inser det då det är väldigt lätt hänt att framförallt killar låter bli att höra av sig då de inte vet vad de ska säga eller sms:a.

På Facebook skrev jag om att Olivia har gått bort och där tror jag att ungefär 2 av 35 kommentarer var ifrån killar så det är väl ingen överdrift att säga att tjejer har lättare för att visa empati/känslor än vad killar har vare sig det gäller skrift eller i samtal. Själv har jag nog inte problem med att höra av mig till en sörjande vän om det skulle behövas för vad man säger är inte det viktiga utan bara att man hör av sig. Fast alla människor är ju olika och det finns viktigare saker att grunna över än varför en del gamla killkompisar inte skriver till mig på Facebook.

För brorsan och Kattis så är det ju väldigt mycket praktiskt som ska ordnas den närmaste tiden men det är ju också en del av sorgearbetet som man tyvärr måste gå igenom. För många som förlorat någon kan det efter begravningen bli extra jobbigt då man inte längre kan fokusera på allt som måste fixas utan bara har sorgen och tomheten kvar. Det är liksom först då man ska försöka återgå till det "normala" livet igen vilket inte kommer bli lätt för framförallt Olivias mamma och pappa så är det ju.

Vad gäller min bror så känner jag mig ändå inte orolig för honom på det sättet även om jag lider med honom enormt. Han är såpass stark och vet väldigt bra vad han måste göra för att kunna ta sig igenom det här och för att inte förbli en bitter människa över den orättvisa som har drabbat honom. Vi har redan pratat mycket om det och trots att det är en väldigt lång väg att gå så kommer han kunna leva vidare som en levnadsglad fantastisk pappa åt 1,5 årige sonen Milton i framtiden även om hans hjärta alltid kommer att ha en spricka efter det ofattbara orättvisa som hände med Olivia.


Fotot på Olivia från Januari 2010! (från hennes blogg)

Jag har inte haft någon blogglust alls på sistonde och önskar att jag kunde återuppta bloggandet genom att skriva inlägg om Brynäs slutspel, kvalitativa tv-program som Håkans Bar, om våren som närmar sig, att vi har klart med lägenhet i Barcelona eller om våra fyra senaste veckor med ständiga sjukdomar men allt i livet överskuggas just nu av det som händer med min sjuke brorsdotter Olivia som just nu kämpar för sitt liv på Gävle sjukhus.

Det är lite svårt att skriva om detta då det av lite olika skäl är svårt att veta vad jag bör/kan/vill skriva om detta men Olivia mår alla fall inte alls bra just nu och är ju hela tiden sängliggande. De senaste tre nätterna har hon yrat en massa, haft mardrömmar, svag andning, lite hosta mm. vilket förmodligen beror på antibiotikan som läkarna har satt in i veckan Den antibiotikan gav först ett ganska bra resultat men som vanligt efter att vi har fått lite positiva besked så kommer så småningom en motgång då hon blev sämre senare.

Något som gör situationen ännu värre är ju att min bror och Olivias mamma ihop med läkarna kanske också nu måste ta ofattbart svåra beslut om hur de ska fortsätta behandlingen. Ingen vill ju att Olivia ska behöva lida och plågas mer än vad hon redan har gjort samtidigt som man förstås vill att de ska göra precis allt för att rädda henne. Problemet är ju vad man ska göra när hoppet är ute och vissa mediciner endast orsakar ett längre lidande? Såna beslut borde ingen förälder behöva ta men det kan bli nödvändigt att göra för min stackars bror.

Jag lider så oerhört med denna fantastiska lilla tjej som heter Olivia som bara vill vara frisk som vilken 15-åring som helst och få fortsätta att vara den där duktiga, vänliga skoltjejen som på fritiden älskar att sjunga, dansa mm. Det finns många människor i Olivias närhet som jag tänker lite extra på men förstås mest på min bror som har genomgått prövningar dessa månader som skulle knäcka de flesta. Fast ingen orkar vara övermänsklig hur länge som helst så jag oroar mig mycket för honom och hoppas kunna stötta honom bra framöver oavsett vad som händer.

Jag märker både bland jobbkollegor och vänner att många som får veta om situationen får svårt att veta vad de ska säga mm. vilket jag har full förståelse för. Fast man behöver inte säga så mycket tycker jag och man måste inte säga att "det ordnar sig säkert" och såna saker men det enda jag vill är att folk förstår att man kanske inte är världens gladaste och att det är en speciell situation för familjen just nu. Tyvärr har ju även Tinas mamma fått lite mer motgångar med en ny upptäckt tumör som måste strålas mm. så det är mycket motgångar.

Det värmer mycket att det finns omtänksamma människor som inte ens känner Olivia och engagerar sig i hennes kamp som t ex mina vänner Johan och Anna i Sth som visat stor omtanke flera gånger trots att ni verkligen har fullt upp med er nyfödda Lisa eller som Tinas bloggkompis Mia som skickat ett egengjort halsband till Olivia samt alla ni omtänksamma människor som har skrivit fina hälsningar i hennes blogg för att nämna några.

Läget just nu med Olivia denna Lördagsmorgon är väl inte så bra tyvärr. Igår kväll så blev hon lite oväntat lite bättre och även om man är van att det efter förbättringar oftast har kommit en motgång så kunde man inte låta bli att tänka lite inatt på att tänk om, tänk om men tidigt imorse messade min bror att det har varit en jobbig natt där Olivia har det tufft med andningen mm. Det blir ännu en dag där man varje sekund går och väntar på nya besked från min bror om läget. Bara att hålla alla tummar i världen för att det vänder igen men frågan är ju hur mycket stackars Lia ska behöva orka.

Jag har en stor klump i magen och tårarna rinner igen denna Lördagsmorgon då jag bävar för nästa sms precis som under hela denna vecka men någonstans inombords hoppas man förstås fortfarande på ett mirakel även om det sunda förnuftet tyvärr hela tiden påminner mig om något annat. Jag blir galen på denna väntan i ovisshet men inte så mycket att göra heller om nu inte brorsan vill att vi kommer in idag eller kan stötta på annat sätt genom att t ex ta hand om hans 1,5 årige son Milton och systern Felicia så att flickvännen Anna kan vara där hos honom.

Det kan inte sägas nog många gånger att Livet är väldigt orättvist!!!


Olivia och Max, sommaren 2008...

Ikväll spelar Kent i Läkerol Arena, Gävle och detta var en konsert som jag tidigare haft planer att gå på men nu skippar jag det och hoppas istället kunna se dem i sommar t ex på Peace and Love. Jag är inget fanatiskt Kent-fan men gillar dem rätt mycket och tycker ju att de har gjort massor av strålande låtar under de senaste 12 åren.

Här är fem hastigt utvalda favoritlåtar med Kent men det finns förstås fler!


Utan dina andetag


Vinternoll 2


Columbus


Mannen i den vita hatten (16 år senare)


Kräm

känner jag just nu mer eller mindre hela tiden då min brorsdotter just nu har det väldigt kämpigt med leukemin. Nu i dagarna får de röntgensvaren som kanske kan berätta vad som orsakar hennes ständiga huvudvärk de sista veckorna. Måtte det inte vara något som inte går att få bort bara...

Jag är verkligen kass på att vårda mina fula, sönderspringna innebandyfötter men nu ska det bli ändring på det har jag bestämt. Jag har så djäkla torra fötter nu med sprickor som gör ont samt att jag i flera år under tennis och innebandyspelande kännt hur öm mina förhårdnade trampdynor är.

Nu ska det fotbadas, filas och smörjas så att mina fötter blir "unga" igen! Inte svårt för mig att Googla efter tips  men om det är någon som har något supertips på hur jag fort får mina torra sprickiga fötter att bli som nya så är ni välkomna att dela med er av tipset!


En fotmassage i Thailand för 50 kr hade suttit fint

Nu när OS är slut så vankas det flera nya tv-premiärer i veckan. Ikväll kl 21:55 är det Boston Tea Party på Kanal 5 som jag tycker är något av det bästa som Filip och Fredrik har gjort. En given inspelning och lite tröst i sorgen över att OS är över för denna gång.

I helgen åkte jag på magsjuka igen för andra gången på 10 dagar men denna gång var det lite värre variant precis som för min flickvän. Som tur var hade Tina precis repat sig tillräckligt för att kunna flytta en våning ner och kunna ta hand om stackars Max som aldrig blir av med sin besvärliga hosta men förhoppningsvis så har öroninflammationen alla fall givit med sig i och med penicillinkuren. Typiskt nog blev min mamma också magsjuk på Lördagen då hon var hit på Fredagen med lite böcker till Max mm. men hon har också kryat på sig nu.

Sen blev ju lördagen sådär vidrig som den kan vara när man blir magsjuk och mitt i allt elände när jag tyckte som syndast om mig själv så tänkte jag väldigt mycket på min brorsdotter Olivia som har mått så där och fan så mycket värre i flera månader nu. Det går ju inte att föreställa sig vad hon går igenom men när man till slut bara spyr galla och är helt slut så inser man hur djävligt det måste kännas om man inte kan få veta att det jobbiga ska gå över som det ju är i hennes läge.

Alla fall så har jag nu piggnat på mig även om jag inte direkt ätit nåt på två dygn. Så idag har Tina efter flera veckor i hemmet kunnat återgå till jobbet och jag är hemma med Max idag för att sen kunna jobba igen imorgon. Det ska bli djävligt skönt att återgå till jobbet även om man inte direkt längtar ut så jättemycket i denna eviga snöstorm som tycks ha fastnat ovanför Sverige för all framtid. Undrar om snön smälter till midsommar?

Förhoppningsvis kan Max börja på dagis på Onsdag också så att han äntligen får leka med kompisar igen och göra lite roliga saker. Det blir ju svårt att underhålla honom när man är inomhus i 12 dagar och samtliga är sjuka så mycket Dora på tv:n blir det ju förstås. Nu vilar Max lite i soffan men sen ska jag försöka samla lite energi och leka lite med honom och helst hitta på lite nytt att göra som inte innefattar tv, rita, pussel, böcker och lego.

Nu ser jag fram mot en Mars månad utan magsjukor och att snön försvinner!

Om jag med mina mått mätt ska försöka sammanfatta OS i Vancouver 2010 lite kort så är det väl att Längdskidåkningen blev den stora höjdaren där svenskar på nåt sätt satte profil på varje lopp som kördes och även nådde fantastiska framgångar. Efter alla bedrövelser i stora mästerskap där man ofta har haft en viss övertro på ett tunnt svenskt skidlandslag samt att de många gånger vallat bort sig, missat formtoppningen eller kört in i väggar så var det ljuvligt att se alla medaljer rasa in till våra underbara skidåkare.

Herrarnas stafettguld var förstås något otroligt stort som många svenskar säkerligen värdesätter högst av samtliga OS-medaljer men mitt härligaste OS-minne blir nog herrarnas dubbeljakt med det sagolika loppet där Johan Olsson efter en fantastisk körning tog brons och Marcus Hellner knep guldet. Just nu känns det som om det var det roligaste skidlopp jag har skådat så därför smäller det guldet lite högre än de andra i mina ögon.

Vad gäller OS-hockeyn så var förstås Sveriges insats i turneringen en stor besvikelse även om jag kan bli lite förvånad över att en del folk verkade tro att Slovakien är en b-nation. Så fiasko är kanske ett väl starkt ord men helt klart är man riktigt besviken på Tre Kronor där vissa spelare inte presterade som man förväntat sig och med en lagledning som inte lyckades matcha laget på ett bra sätt heller. Jag hävdar fortfarande att Bengt-Åke Gustafsson är en bedrövlig matchcoach vilket han tyvärr visade i slutskedet mot Slovakien.

Annars så var ju ändå hockeyn en väldigt rolig turnering där Kanadas match mot Ryssland är något man kommer att minnas liksom USA som körde över Finland och bjöd upp till bra motstånd i en sevärd final mot hemmanationen. Jag tycker OS-upplägget i OS hockeyn liksom i VM är rätt trist när det alltid handlar om en transportsträcka som ofta inte gäller något och sen så vips är det roliga ibland slut efter en enda match!! Fast med tanke på hur NHL resonerar så får man väl vara glad ifall det blir några NHL-spelare i nästa vinter-OS som ju avgörs i Ryssland.

Vad gäller övriga idrotter så har jag inget större intresse förutom möjligen Alpint och Skidskytte. Att Helena Jonsson gjorde fiasko är väl ingen överdrift liksom även Anna-Carin Olofsson även om man inte kan förvänta sig att någon åker dit och tar hem massor av medaljer i en sån sport. Björn Ferrys guld var förstås djäkligt roligt och det unnar man denna underhållande idrottsman. I Alpint gladdes man förstås åt Anja Pärssons bronsmedalj där hon visade fantastiskt mod efter sitt fall i störtloppet och sen var det roligt med Myhrer i herrarnas slalom.

Vad gäller SVT så tycker jag att de har gjort en väldigt bra tv-produktion detta mästerskap. De har oftast kompetenta kommentatorer/experter med vissa undantag och André Pops och Jonas Karlsson i studion tycker jag skötte sändningarna strålande. Väldigt roligt också med "Uppvärmningen" som jag hyllat tidigare i bloggen och att SVT även blivit väldigt stora på Facebook vilket jag och många andra uppskattade. Tack vare "Uppvärmningen" så har ju även en sån lite mer anonym svtprofil som Johan Ejeborg helt plötsligt blivit folkkär!

Nu är detta OS över och jag längtar redan till nästa!