Lias minnesstund

Igår var det en blytung Söndag då vi ju hade minnesstunden för Olivia på eftermiddagen. Den började klockan 13 och vi åkte dit lite före ifall brorsan och de andra skulle behöva hjälp med något. Max brukar ju sova middag vid den här tiden men fick vara vaken vilket senare skulle visa sig vara ett dåligt beslut då han hade en av sina värsta trotsdagar i livet just den här eftermiddagen. Platsen vi var på heter Valhalla och där hade jag och min kompis Jonny för 8 år sen vår gemensamma roliga 30 årsfest men nu var det ju ett minst sagt dystrare besök på Valhalla denna gång.

Det kom mycket folk på minnesstunden och förutom släkt och vänner så var det även många från Olivias skola som kom dit. Det bjöds på fika och sen fanns det två minnesbord med foton, blommor och bland annat en bok där man kunde skriva en hälsning till Olivia. I ett annat rum visades ett bildspel som min bror hade fixat med foton på Olivia till musik på en storbildsskärm. Just bildspelet med hennes favoritlåtar var väldigt fint men också så otroligt sorgligt och ingen av alla människor som kom dit kunde nog titta på det utan att ögonen fylldes med tårar.

Det kändes också väldigt ledsamt att se alla ungdomar som sörjde sin kompis Olivia. För dem blev den här minnesstunden säkert en tung men också en viktig stund för att kunna inse att hon verkligen är borta och få ta farväl. Det var rörande att se så många från skolans personal där också och de verkar ha hanterat den här situationen väldigt bra tycker jag. Skolans rektor liksom en av Olivias musiklärare höll varsitt fint tal på minnesstunden.

Max var som sagt rejält övertrött, överenergisk och trotsig igår så det var mest drygt att ha honom med på minnesstunden tyvärr. Tina fick slita rejält med honom och sedan försökte vi ju även hjälpa till att passa brorsans lilla grabb också så det var lite svårt att fokusera på varför man var där stundtals. Det kan ju ändå vara skönt med barn som kan lätta upp den dystra stämningen något men när det övergick i trots och övertrötthet fanns det inget upplättande alls men så kan det bli ibland.

När vi sen åkte hem på eftermiddagen så kändes det bara som flera timmars lång väntan på att Max skulle få sova och igår kände jag mig mest bara så djävla bitter över allt det som har hänt. Jag tänkte på alla dessa grymma elaka människor som finns i världen och som får leva långa liv medan en sån fin ung vänlig tjej som Olivia blir drabbad av denna helvetessjukdom och dör! Så det där religösa snacket om att det finns en mening med allt i livet det har jag aldrig köpt förr och kommer aldrig att köpa i framtiden heller.

Nu är det ny jobbvecka igen och jag hoppas det gick ok för min bror att börja jobba igen lite smått idag. Lider så oerhört med honom och även om jag vet att det är tur att han har sin lilla son som skänker honom glädje så hoppas jag att han får lite egentid framöver också som han verkligen kommer att behöva. Nu väntar ju begravningen om ungefär en vecka och personligen längtar jag tills den är gjord för den känns verkligen tung att ha framför sig.

Jag önskar att Olivia på nåt sätt kan ta del av allt det fina som sas/skrevs till henne igår!




Kärleken Är - Jill Johnson

Kommentarer >>
Postat av: pangis

Du har rätt. Vad är det för mening med livet om det tar unga fina människor från oss? Det känns bara grymt och orättvist.



Kram till er i massor!!!

2010-03-30 @ 08:43:25
Postat av: Linda

Bara att läsa o se bilderna från Lias fina ceremoni gör mig gråtfärdig. Förstår att du är bitter, och tillåt dig även vara det - det är att sörja med. Tror aldrig man kan förstå meningen med vissa saker...

2010-03-30 @ 09:53:13
Postat av: jama

Åh va jag ryser. Är helt knottrig på armarna. Sån fin flicka hon var, och vad sorgligt det är för alla. Tjejer i den åldern, att förlora sin vän, bästis. Fruktansvärt.



Stor kram

2010-04-06 @ 18:30:51
URL: http://jama.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (Behövs ej och publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0