Jag har ju massor av gånger nämnt hur ledsen jag är över att Max inte fick några år tillsammans med min pappa/hans farfar och nu finns ju dessutom inte Max älskade mormor i livet heller. Då har Max bara sin morfar kvar som han ju inte träffar så ofta tyvärr och så är det farmor då som ju Max har umgåtts ganska mycket med liksom hennes "gubbe" S... som Max ju är väldigt förtjust i.

Min mamma tycker så mycket om Max men sen Max kom in i trotsåldern så har han i perioder varit extra kort i tonen mot just farmor vilket han förstås också är mot oss ofta när trotsen slår till. Att han är lite extra tjurig mot farmor ibland beror nog lite på att hon är så översnäll så Max får ofta göra precis vad han vill mot/för henne men ibland är det svårt att förstå varför han t ex säger att hon inte får vara med när vi ska spela spel eller nåt.

Vi har pratat med farmor om detta, försökt förklara hur trotsen fungerar och att man måste sätta gränser mm. men det fungerar inte så bra. Nu sista tre veckorna så har Max varit väldigt trotsig mot just henne de få tillfällen de setts vilket känns så trist då jag vet att hon blir ledsen inombords och tänker att Max inte tycker om henne vilket vi ju vet att han gör. Det här med att barnet trotsar mest mot dem de känner sig mest trygga mot är ju inget som hjälper min mamma att höra kan jag lova.

Det är inget jätteproblem detta men trist att min mamma blir ledsen o går miste om en massa positiv Max-energi som hon verkligen kan behöva just nu då hon är lite nedstämd av skäl jag inte går in på här. Dessutom har hon ju varit en stor hjälp för oss som extra barnvakt då vi inte direkt har massor med andra enkla såna alternativ. Bara att hoppas att detta är en fas som Max snart kommer ur vad gäller just sättet att vara mot farmor för det gör både henne och mig ledsen.


men allra oftast är maxen sån här!