I Fredags var det då dags för begravningen av Olivia och det var förstås en dag i vårt liv som vi gärna hade sluppit uppleva. Jag kände mig väldigt nervös dagarna innan för detta då en begravning i vanliga fall känns tung men just att begrava Lia känns ju så fruktansvärt overkligt! Tina och jag åkte ner på stan innan för att fixa en blombukett till min pappas grav när vi ändå skulle dit och blomarrangemanget till begravningen hade vi fixat tidigare av "ensamma mamma-madde". Min stackars bror hade det jobbigt dagen innan då hans son Milton som varit mycket sjuk fick över 40 graders feber så han fick tillbringa en massa timmar på samma barnklinik där Olivia var den sista tiden. Tack och lov blev Milton bättre så att han på begravningsdagen kunde vara hos Morfar under begravningen.

Efter lite hälsningar utanför kyrkan med Olivias släktingar på mammans sida så började begravningen med lite musik då bland annat låten Halleluja spelades. Sedan talade prästen lite och så sjöngs det någon psalm. Min bror och Olivias mamma ville inte ha för mycket psalmer och tal om guds mening mm. men lite sånt blir det ju förstås ändå och personligen har jag väldigt svårt för sådant även om jag måste säga att den prästen som höll i begravningen är en väldigt "bra" präst på många sätt. Det var ju han som höll i pappas begravning och även min brorsson Miltons dop förra året.

Sedan fick vi ta avsked framme vid kistan genom att stå runt kistan och lägga vår avskedsblomma mm. till Olivia på kistan till tonerna av Michael Jacksons You are not alone. Det var förstås en stund med mycket tårar och jag mindes i den stunden exakt hur jag kände för 7 år sen när jag tog samma slags avsked av pappa. Sedan talade prästen lite igen och musik spelades. Som avslutningslåt hade kyrkans personal valt Tröstevisa vilket ju är precis samma låt som spelades på min pappas begravning. En väldigt fin låt men som ju känns så otroligt sorgsen nu när jag för alltid kommer att koppla ihop den låten med de här två begravningarna för min pappa och brorsdotter.

Efter Tröstevisa ringde klockorna och vi var sex personer som bar Olivias kista till hennes grav. Detta hade jag också bävat lite för men även om det var hemskt på många sätt så kändes det ändå bra på nåt sätt att vi följde med henne till graven. Däremot kändes det svårt att lämna henne där och då kan jag ju inte ens tänka mig hur min stackars bror kände. Sedan var det lite fika i en närliggande lokal och det kändes på nåt sätt ändå efter omständigheterna ganska bra med den stunden med båda våra familjer. Där läste prästen upp hälsningar som skickats till Olivias minnesfond innan vi sedan åkte hemåt.

Det känns på något sätt skönt att begravningen nu är gjord och sorgen blir ju väldigt olika för oss närstående till Olivia. Ingenting kan ju bli värre än var det var den sista tiden då hon var i livet och led men för min bror och Olivias mamma blir det förstås en tung period nu då vardagen ska börja där de ständigt påminns om det ofattbara att deras dotter inte längre finns i livet. För oss andra är det förstås fortfarande en saknad och man känner sig bitter över att just hon råkade ut för detta men vi påminns inte lika ofta om detta i vardagen även om man kommer tänka på det här som har hänt väldigt ofta resten av livet.

En sak är säker och det är att vi aldrig kommer att glömma dig Olivia!