Då är jag tillbaka på jobbet igen efter ännu en natt med dålig sömn men det är ju mer ett vardagstillstånd för mig så ingen större fara och jag skulle ju kunna lyda den kloka underbara bloggvännen Mallas råd om tabletter men har alltid varit lite mot sådana så det får gå ändå. Det går alla fall bra att jobba förutom att jag har en sådan fruktansvärd huvudvärk idag då min evighetsförkylning har satt sig i bihålorna men bara att bita ihop och hoppas att det går över någon gång. Håller mig mest på mitt kontor idag men har pratat med några av kollegorna som har varit in och beklagat det som har hänt.

Jag måste inte prata av mig en massa men jag kan på sätt och vis sakna tre av mina före detta kvinnliga kollegor som alla var väldigt bra att prata med om allt och säkerligen hade varit ett skönt stöd att ha haft på jobbet. Speciellt jämfört med en del av kollegorna som tyvärr helt saknar tajming för att jag en sån här gång inte orkar med deras evighetshistorier om ingenting mm. Fast hur som helst så så är det lite skönt också att få grotta ner sig i jobbet så att man inte bara ältar och ältar i den stora sorgen.

Pratade lite med brorsan imorse igen och vi diskutterade om hur sjukt overkligt detta är. Det spelar liksom ingen roll att vi har suttit vid Olivias döda kropp för vi kan bara inte förstå att hon är borta. Brorsan höll på och gick igenom Olivias digitalkamera när jag ringde och skulle sen fixa en massa med den här minnesstunden som vi ska ha på Söndag är det tänkt. Det blir nog många kompisar från skolan och så som dyker upp där gissar jag och usch vad gripande det är att läsa på Olivias blogg och bilddagbok när hennes kompisar skriver.

Jag hoppas det inte framstår i bloggen som att jag frossar i nåt slags "tycka synd om mig" syndrom men det känns skönt att få skriva om hur jag känner och jag tycker också att det känns väldigt skönt att få så mycket fina omtänksamma kommentarer från er! Det hjälper liksom i sorgen när andra människor visar empati och bryr sig och jag hoppas verkligen att folk som känner Patrik, Kattis och andra närstående inser det då det är väldigt lätt hänt att framförallt killar låter bli att höra av sig då de inte vet vad de ska säga eller sms:a.

På Facebook skrev jag om att Olivia har gått bort och där tror jag att ungefär 2 av 35 kommentarer var ifrån killar så det är väl ingen överdrift att säga att tjejer har lättare för att visa empati/känslor än vad killar har vare sig det gäller skrift eller i samtal. Själv har jag nog inte problem med att höra av mig till en sörjande vän om det skulle behövas för vad man säger är inte det viktiga utan bara att man hör av sig. Fast alla människor är ju olika och det finns viktigare saker att grunna över än varför en del gamla killkompisar inte skriver till mig på Facebook.

För brorsan och Kattis så är det ju väldigt mycket praktiskt som ska ordnas den närmaste tiden men det är ju också en del av sorgearbetet som man tyvärr måste gå igenom. För många som förlorat någon kan det efter begravningen bli extra jobbigt då man inte längre kan fokusera på allt som måste fixas utan bara har sorgen och tomheten kvar. Det är liksom först då man ska försöka återgå till det "normala" livet igen vilket inte kommer bli lätt för framförallt Olivias mamma och pappa så är det ju.

Vad gäller min bror så känner jag mig ändå inte orolig för honom på det sättet även om jag lider med honom enormt. Han är såpass stark och vet väldigt bra vad han måste göra för att kunna ta sig igenom det här och för att inte förbli en bitter människa över den orättvisa som har drabbat honom. Vi har redan pratat mycket om det och trots att det är en väldigt lång väg att gå så kommer han kunna leva vidare som en levnadsglad fantastisk pappa åt 1,5 årige sonen Milton i framtiden även om hans hjärta alltid kommer att ha en spricka efter det ofattbara orättvisa som hände med Olivia.


Fotot på Olivia från Januari 2010! (från hennes blogg)