Det är tungt nu

Jag har inte haft någon blogglust alls på sistonde och önskar att jag kunde återuppta bloggandet genom att skriva inlägg om Brynäs slutspel, kvalitativa tv-program som Håkans Bar, om våren som närmar sig, att vi har klart med lägenhet i Barcelona eller om våra fyra senaste veckor med ständiga sjukdomar men allt i livet överskuggas just nu av det som händer med min sjuke brorsdotter Olivia som just nu kämpar för sitt liv på Gävle sjukhus.

Det är lite svårt att skriva om detta då det av lite olika skäl är svårt att veta vad jag bör/kan/vill skriva om detta men Olivia mår alla fall inte alls bra just nu och är ju hela tiden sängliggande. De senaste tre nätterna har hon yrat en massa, haft mardrömmar, svag andning, lite hosta mm. vilket förmodligen beror på antibiotikan som läkarna har satt in i veckan Den antibiotikan gav först ett ganska bra resultat men som vanligt efter att vi har fått lite positiva besked så kommer så småningom en motgång då hon blev sämre senare.

Något som gör situationen ännu värre är ju att min bror och Olivias mamma ihop med läkarna kanske också nu måste ta ofattbart svåra beslut om hur de ska fortsätta behandlingen. Ingen vill ju att Olivia ska behöva lida och plågas mer än vad hon redan har gjort samtidigt som man förstås vill att de ska göra precis allt för att rädda henne. Problemet är ju vad man ska göra när hoppet är ute och vissa mediciner endast orsakar ett längre lidande? Såna beslut borde ingen förälder behöva ta men det kan bli nödvändigt att göra för min stackars bror.

Jag lider så oerhört med denna fantastiska lilla tjej som heter Olivia som bara vill vara frisk som vilken 15-åring som helst och få fortsätta att vara den där duktiga, vänliga skoltjejen som på fritiden älskar att sjunga, dansa mm. Det finns många människor i Olivias närhet som jag tänker lite extra på men förstås mest på min bror som har genomgått prövningar dessa månader som skulle knäcka de flesta. Fast ingen orkar vara övermänsklig hur länge som helst så jag oroar mig mycket för honom och hoppas kunna stötta honom bra framöver oavsett vad som händer.

Jag märker både bland jobbkollegor och vänner att många som får veta om situationen får svårt att veta vad de ska säga mm. vilket jag har full förståelse för. Fast man behöver inte säga så mycket tycker jag och man måste inte säga att "det ordnar sig säkert" och såna saker men det enda jag vill är att folk förstår att man kanske inte är världens gladaste och att det är en speciell situation för familjen just nu. Tyvärr har ju även Tinas mamma fått lite mer motgångar med en ny upptäckt tumör som måste strålas mm. så det är mycket motgångar.

Det värmer mycket att det finns omtänksamma människor som inte ens känner Olivia och engagerar sig i hennes kamp som t ex mina vänner Johan och Anna i Sth som visat stor omtanke flera gånger trots att ni verkligen har fullt upp med er nyfödda Lisa eller som Tinas bloggkompis Mia som skickat ett egengjort halsband till Olivia samt alla ni omtänksamma människor som har skrivit fina hälsningar i hennes blogg för att nämna några.

Läget just nu med Olivia denna Lördagsmorgon är väl inte så bra tyvärr. Igår kväll så blev hon lite oväntat lite bättre och även om man är van att det efter förbättringar oftast har kommit en motgång så kunde man inte låta bli att tänka lite inatt på att tänk om, tänk om men tidigt imorse messade min bror att det har varit en jobbig natt där Olivia har det tufft med andningen mm. Det blir ännu en dag där man varje sekund går och väntar på nya besked från min bror om läget. Bara att hålla alla tummar i världen för att det vänder igen men frågan är ju hur mycket stackars Lia ska behöva orka.

Jag har en stor klump i magen och tårarna rinner igen denna Lördagsmorgon då jag bävar för nästa sms precis som under hela denna vecka men någonstans inombords hoppas man förstås fortfarande på ett mirakel även om det sunda förnuftet tyvärr hela tiden påminner mig om något annat. Jag blir galen på denna väntan i ovisshet men inte så mycket att göra heller om nu inte brorsan vill att vi kommer in idag eller kan stötta på annat sätt genom att t ex ta hand om hans 1,5 årige son Milton och systern Felicia så att flickvännen Anna kan vara där hos honom.

Det kan inte sägas nog många gånger att Livet är väldigt orättvist!!!


Olivia och Max, sommaren 2008...

Kommentarer >>
Postat av: Linda

Sitter själv med tårar i ögonen efter att ha läst det här inlägget, önskar så jag kunde lindra helvetet ni går igenom :-( Gör verkligen ont i mig när jag tänker på Lia och hennes närmaste..



Mångra kramar, finns här!!

2010-03-20 @ 08:33:21
Postat av: Webbis

Kan aldrig sätta mig in i hur du, och Olivias föräldrar, känner sig men efter att ha läst hennes blogg under ganska lång tid så känns det som man känner henne lite och det känns oerhört tungt att läsa detta. Lite kändes det som att det inte var så bra iom att hon inte skrivit på sin egen blogg på ganska länge innan det kom ett kort meddelande där i går.



Tankar går först och främst till Lia själv som verkar vara otroligt stark och det är bara att hoppas på att hon orkar kämpa sig igenom detta också. Tankar också till hennes föräldrar och övriga familjen i denna svåra stund.

2010-03-20 @ 11:33:42
Postat av: pangis

Nej ibland finner man inga ord, man känner bara stor smärta. Som mamma och moster till älskade småtroll kan jag inte ens föreställa mig vad ni tvingas gå igenom. Det gör ont bara att läsa ditt inlägg och jag blir så ledsen för er skull.



Som du skriver 15 åringar ska snacka killar, hänga med kompisar, sucka över läxor ja t o m kanske tjuvröka eller provsmaka alkohol. Dom ska i allfall inte tvingas kämpa för sina liv. Det är både ofattbart och orättvist och jag tänker på er massor och kan inte annat än att skicka mängder av styrkekramar.



2010-03-20 @ 15:02:21
URL: http://www.pangbruden.blogspot.com
Postat av: pangis

PS. En extra varm styrkekram även till din Tina! DS

2010-03-20 @ 15:03:36
Postat av: Malla

Orden tar slut. Det finns ingen förklaring eller rättvisa i vad ni går igenom just nu.



Jag kan inte trösta, jag kan inte göra underverk. Jag kan inte göra någoting. Maktlös är ordet.



Ett ljus brinner i fönstret för Lia. Och jag skickar massor av värme, mod och styrka till er alla.



Och ett ödmjukt tack till dig, Mattias, som orkar dela din innersta rädsla och sorg med oss. När du berättade om Lia första gången, sådde du ett Liafrö i mig. Hennes öde har berört mitt innersta. Jag är tacksam att få veta. Även om inte nyheterna var goda.



Pok



Mallagråterförerbralla

2010-03-20 @ 20:36:05
URL: http://www.desperatenotwives.blogspot.com
Postat av: Mattias

det är så svårt o veta vad jag vågar publicera då jag dels inte vill att någon närstående som inte fått infon ska få reda på saker via min blogg och tidigare har jag också varit rädd för att Olivia skulle läsa och bli orolig över vår oro för hur kritiskt det är men nu lär stackars Lia inte vara i närheten av att orka läsa bloggar ändå så samt att jag inte tror så många läser min blogg o inte heller tar illa upp för att jag skriver om detta.



Detta har varit ännu en dag av berg-o-dalbana där jag kände mig lite lugnare för stunden efter ett långt prat med min fantastiske bror på eftermiddagen men sen blev det rejäl kris igen nu på Lördagskvällen men Lia är ju en kämpe utöver det vanliga och överlevde krisen även denna gång. Fast jag lider så oerhört med henne o broder som får uppleva såna hemska anfall o hoppas det blir en bättre natt än de här tidigare mardrömsnätterna.



Imorgon ska vi besöka henne på sjukhuset är tanken och även om hon kanske inte kommer vara vaken så vill jag berätta för henne hur många som bryr sig om hennes öde och beundrar henne. Det går inte med ord beskriva den fasa jag känner över att det mycket väl kan vara den sista gången jag träffar Olivia i livet



Tack för er omtanke som verkligen värmer!

2010-03-20 @ 20:56:33
URL: http://jack71.blogg.se/
Postat av: Anna Linda och Pelle

tårarna bara rinner....så sorgligt och orättvist att en ung flicka ska behöva gå igenom en sån svår sjukdom. Det är svårt att hitta ord...

Vi skickar er alla en stor stor kram och styrka



Anna Linda och Pelle

2010-03-20 @ 23:03:17
Postat av: Epsilon

Kom hit via Pangis blogg och vet inte riktigt vad jag ska skriva. Orden räcker ju inte riktigt till när det ofattbara inträffar. Svårt att förstå att en ung människa inte ska få leva, fruktansvärt för anhöriga som kämpar med sorg och förtvivlan.

Så sorgligt och svårt att ta sig igenom. Sänder deltagande tankar.

2010-03-21 @ 08:49:35
Postat av: Pangis

Mattias kära Bloggvän. Om du behöver skriva av dig och inte vet var så kan du alltid maila mig. Ösa ur dig tankar känslor o allt och det stannar där. Varmaste kramar till dig o din familj!

2010-03-21 @ 09:23:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (Behövs ej och publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0