Istället för napp
Jag kan också känna viss frustration över att det känns som om de flesta jag känner har det himla perfekt med massor av släktingar som kan/vill vara delaktig i barnens uppväxt medan vår situation inte är riktigt sån. Nu har vi det säkert ändå bättre än många andra men inte som jag skulle önska att det var!
För övrigt så sov Max sen faktiskt i sin egen säng inatt efter skrikattacken och helt plötsligt gick det ganska bra??? Vi har bestämt oss för att försöka vänja av honom från att ligga o "tutta" halva kvällar/nätter och kanske även sova lite mer i sin egen säng. Vi får se hur det går med detta framöver men det kan ju vara värt inför framtiden att kämpa lite för att få sånt att fungera.
En kväll här i veckan märkte vi hur Max var väldigt mån om att kunna nå fram till sina fötter. Eftersom han är lite mullig trodde vi inte han skulle klara det men skam den som ger sig. Så efter mycket stön och stånk från Maxens sida fick han sin belöning som ni kan se på bilden till höger här nere. Mmmmmm
Ni lever i eran verklighet, andra i sin. I er har ni ett barn och klart som fan man ska få tycka det är drygt. Du är född 71 gissar jag så du har levt typ 36 år utan att behöva höra ett barn som får attacker i tid och otid. Klart det blir en extrem omställning och man blir helt matt.
Oftast är ju en lite starkare för stunden och den får kliva in när den andra svackar. När/om båda svackar är det nog inte lika kul... Då är det bara att ta den där jättetuggan av det där jätteäpplet som är jättesurt.
Fortsätt med egen säng är mitt råd! Mvh
Japp du har helt rätt! O vi ska fortsätta försöka med "egna sängen" för inatt gick det också bra efter att Max lekt en ilsken Paul Potts när vi kikade på Talang tidigare på kvällen.
Min syrras äldsta var likadan.. han blev helt enkelt störd av sina föräldrar men när han fick sova i sin säng i eget rum t o m då var det inga problem längre.. dom är märkliga kidsen.. men härliga.. I synnerhet när dom hittar fötterna. :-)