Idag är det fem år sedan min pappa gick bort i cancer. Helt otroligt att det har gått fem år för det känns verkligen inte som om det var så länge sedan. Jag tänker fortfarande på honom nästan varje dag och kan fortfarande känna en bitterhet över att han och morsan som var så ungdomliga 60-åringar inte fick några härliga år som pensionärer ihop och kunde göra långa resor, vara med barnbarnen mm. Känner ju även fortfarande bitterhet mot en del av den svenska nonchalanta sjukvården som innebar att cancern spred sig mer än den kanske hade behövt göra. O andra sidan är jag glad över att min pappa slipper ha ont och lida som han gjorde det sista året i livet.

Farsan var en väldigt lugn, snäll omtänksam person och jag kan knappt minnas att vi bråkade någon gång i livet faktiskt. Han var en bra lyssnare som gjorde att jag alltid kunde ringa till honom och pladdra om hur det gått i innebandyn med mera. Precis som oss övriga i familjen så gillade farsan att resa och vår sista resa ihop var 2001 när han bjöd med mig och brorsan till London. Där gick vi och såg Arsenal-Liverpool och sen även musikalen Mama Mia. En annan resa som farsan ville göra med familjen var ju till Thailand. Under sina sista år i livet så upptäckte han alla fördelar med Internet och surfade mycket på resesajter och planerade en långresa för oss till Krabi. Tyvärr började han bli för dålig den våren vi skulle ha åkt vilket nu i efterhand känns så trist att vi inte hann göra den resan ihop. Den där klyschan att man bara lever en gång och ska ta till vara på livet och inte vänta med allt stämmer ju verkligen.

Som jag skrivit tidigare i bloggen känns det förstås extra trist att han är borta nu när vi fått vår lille son. Max skulle ha fått en farfar som alltid skulle ha ställt upp och tyckt om att vara med honom. Tina och jag skulle dessutom ha fått hur mycket hjälp som helst med rust och annat eftersom farsan till skillnad mot för mig inte hade tummen mitt i handen.

Nu är ju livet så här och jag är ju inte direkt den enda människan som förlorat en familjemedlem så när sådant här händer kan man inte göra så mycket annat än att på bästa sätt försöka leva vidare. Värst har det ju varit för min mamma som förlorade sin livskamrat och blev ensam i det stora huset i Storvik. Det har varit tuffa år för mamma men vi nära och kära ska verkligen försöka hjälpa henne till ett bra liv som pensionär. Min mamma ska ju under 2008 stänga sin egen butik som hon haft i ca 40 år och gå i pension. Nu ska vi försöka leta nytt boende lite närmare oss, lära henne Internet och få henne att förstå att det finns massor av annat roligt i livet att göra än att jobba sex dagar i veckan i en väskbutik.