När man har blivit förälder så finns det ju för alla normala människor ingen större skräck än att förlora sitt barn. Numera sedan jag blev pappa tycker jag att jag ideligen läser nyheter om barn som blir sjuka eller dör i olyckor och jag blir så enormt berörd av detta. Sedan kom ju händelsen där min brorsdotter Olivia fick leukemi för lite mer än ett år sedan och gick bort i våras. Då blev de här fruktansvärda nyheterna som man ryser över när man läser tidningen mycket mera verklig då min bror fick uppleva alla föräldrars mardröm.

Man kan ju inte gå omkring med en ständig oro men efter det som hände Olivia så får jag alltid en klump i magen och lite överdriven oro så fort Max säger att han har ont någonstans. Det är ju inte bara sjukdomar man är rädd för utan även de stora olycksrisker som finns i livet. Det kan t ex räcka med en sekunds icke vaksamhet i närheten av en stor väg och att Max får för sig att springa ut i vägen, så kan det vara kört. En gammal skolkamrat till mig förlorade ju sin 2-årige son som blev överbackad av en släkting i samband med ett kalas, brrr.

Jag må vara en hönspappa men jag är en person som i såna sammanhang gör allt för att minimera riskerna för olyckor. Sedan måste man förstås låta Max få klättra, slå sig och ramla mm. även om man ibland gärna är lite överbeskyddande i såna lägen också. Jag bävar också lite redan nu för hur man kommer att känna när Max är i tonåren och hänger ute på kvällar/nätter med tanke på hur mycket som kan hända. Fast sånt är ju livet och detta är ju inte unikt för oss på något sätt utan något alla vi föräldrar som älskar våra barn över allt annat känner igen sig i.

Igår kväll kikade jag på tv-programmet Sommarpratarna som jag hade inspelat. Där var det bland annat än präst som berättade om hur han hade förlorat två av sina tre barn när de var i tonåren. Nu när man själv har barn så är jag otroligt känslig för såna berättelser och efter det som hände med Olivia så känns det ännu värre vilket leder till många tårar. Jag önskar verkligen att fina människor som den där prästen eller som min bror aldrig hade behövt gå igenom det de har fått gå igenom men livet är orättvist och för egen del kan jag bara hoppas att min älskade Max får leva ett långt långt lyckligt liv. Det är viktigast av allt i världen för mig numera!