Innan den här bloggen så småningom upphör så måste jag ju få in lite om Max förlossning eftersom jag bytte bloggtjänst efter att Max hade fötts! Denna bloggen är ju till stor del en blogg om honom så här är en liten förlossningsberättelse om när världens underbaraste Max föddes!

Fredag den 14 December 2007

Kl 02:00 -
Vaknar och ser att Tina ligger vaken och hon berättar att hon inte sovit något för att värkarna känns mer och mer. Hon går ner till tv:n och datorn och sover inget mer på hela natten.

Kl 08:30 - Besök hos barnmorskan
Vi hade tid hos barnmorskan och beslöt oss för att åka dit även om vi ju anade att det snart var dags för en åktur till Förlossningen. Barnmorskan såg direkt på Tina att det började närma sig och vi fick lite goda råd och en lycka till kram innan vi åkte hemåt. Eftersom Tina inte hade alltför täta verkar så skjutsade jag hem henne och for till jobbet en sväng för att hinna avsluta en del jobb. Mobiltelefonen var fulladdad och jag var beredd att svara som en snabbdragande cowboy ifall Tina skulle ringa.

Kl 11:30 - Tina ringer till jobbet
Jag hade bestämt mig för att jobba till lunch men absolut inget längre nu när det började närma sig. Vid halv tolv hade jag besök av en nyanländ Irakisk kille som ville ha lite hjälp med sin nya lägenhet, csn-lån, bostadsbidrag och annat. Då ringde Tina och tyckte nog att det var läge för mig att åka hem. Hon hade dessutom kräkts en massa under förmiddagen pga värkarna och hade väldigt ont nu. Då blev jag lite småstressad och fick berätta för Irakiska killen på engelska att "I have to go because I have to go to Bii Bii" eller vad jag nu sa. Kl 12:10 åker vi in mot förlossningen och trots att Bodare, Wanke med flera har påpekat de stora riskerna i detta skede med mitt fantastiskt dåliga lokalsinne så hittade jag dit galant minsann.

Kl 14:00 - Undersökning
En barnmorska undersökte Tina och konstaterade att hon var öppen ca 4 cm vilket innebar att vi alla fall inte behövde åka hem igen. Nu hade Tina rejäla värkar och enligt barnmorskan skulle det nog ta ca 6-7 timmar innan det var dags för själva förlossningen. Det här blir de längsta timmarna i vårt liv tänkte jag eftersom Tina hade så ont nu. Vi bestämde oss för att Tina skulle ta en lång varm dusch och jag följde med henne in och masserade henne i ca en timme där i duschen. Som jag upplevde det från sidan så var de här timmarna med värkarna nästan det jobbigaste skedet för Tina under förlossningen.

15:00 - Ny undersökning
Nu hade vi fått en ny barnmorska som hette Ellinor och som verkligen var en klippa under denna förlossning. Hon undersökte Tina igen och konstaterade något förvånad att hon nästan var helt öppen vilket ju innebar att det var dags för att föda bebis!!! Så fort brukar det inte gå för förstföderskor och det förklarade också varför Tina hade såna stora smärtor. Tina sa i duschen att hon måste ha nåt smärtstillande som "Eda" men nu när hon var öppen så mycket så var det ju försent för detta.

Vi fick istället prova lustgas och den fungerade inte så bra för Tina som den tydligen gör för många andra. Fast vi körde vidare ett tag med den ändå eftersom den ändå hjälpte lite grann. Tina fick fokusera på lustgasen och blev dessutom lite snurrig och rolig under det här skedet. Skönt att kunna skratta lite mitt i allt detta och Babben-Larsson-kopian till barnsköterska hade också humor.

16:00 - Dags att börja förlossningen
Nu var det alltså dags för själva förlossningen och vår barnmorska förvanade oss att det nog skulle kunna bli ett litet stopp nu när allt gått så fort hittills. Tina kämpade på jättebra med krystningar i olika ställningar men det hände inte så jättemycket under första timmen. I det här läget känner man sig som kille lite hjälplös men får ju försöka att få bästa sätt vara stöttande. Jag kände mig ganska lugn och trygg i detta skede och litade fullt ut på vår barnmorska. Jag baddade Tinas panna, masserade lite och försökte stötta och puscha så bra jag kunde. Man har ju läst i massa böcker om hur mamman i det här läget kan svära åt medhjälparen och hamna i alla möjliga slags tillstånd men så blev det aldrig för oss.

Vid 17-tiden märktes det att Tina var väldigt utmattad och självklart blev man lite orolig när huvudet inte riktigt ville komma ut. Dessutom hade ju Tina kräkts hela förmiddagen och ej sovit något vilket inte underlättade krafthämtningen. Ännu en barnmorska (rysk kulstöteska?) kom in hjälpte till och tryckte på magen för att hjälpa barnet ut men det tog ytterliggare en stund innan något hände. I det här skedet av förlossningen ville barnmorskan att Tina skulle strunta i lustgasen också eftersom den ju gör en lite yr och nu behövde hon alla krafter hon kunde frambringa inför slutskedet.

Efter 30 minuters ytterliggare kämpande och krystande i olika ställningar kom äntligen huvudet ut. Sedan gick allt väldigt fort och man såg en blåaktig, blodig, sprattlande krabat komma ut. Man fokuserade helt på att få höra bebisen skrika och att se att alla kroppsdelar såg ok ut i detta läge. En helt fantastisk känsla när de la honom på Tinas mage och då hade vi ännu inte sett vilket kön det var. Jag minns att Tina bad mig kolla om barnet hade tio fingrar osv och lite senare frågade Tina mig om det var en pojke eller flicka vilket jag inte heller hade haft en tanke på att kolla upp??? Kikade lite där nere och såg en liten pung. Jag hade ju gissat på en pojke men kan helt ärligt säga att det absolut inte spelade mig någon roll vad det var bara man fick se att barnet var friskt. Både Tina och jag var ju förstås i nåt lyckorus över att förlossningen var över och att allt gått bra men samtidigt förstod man inte riktigt vem den där lilla killen var. Vart kom han ifrån??? :)

Man vet nog aldrig innan en förlossning om hur både kvinnan och mannen kommer vara i olika skeden. Jag visste ju att Tina kan vara envis men hade ingen aning om hur hon skulle reagera på smärta och när det gick lite trögt med mera. Nu kan jag ju konstatera att hon var helt fantastisk på alla sätt och väldigt målmedveten. Nu fick ju Tina dessutom föda utan smärtstillande vilket i efterhand när allt gick bra förstås bara var positivt.

Nu låg vår lille son vid Tinas bröst och man kände en sån enorm lättnad och glädje. I det här läget är det ju lite saker som ska fixas som att moderkakan ska ut, mamman kanske behöver sys med mera. Dessutom fick pappa Mattias ju klippa av den något "äckliga" navelsträngen. Sen var det ju vägning, mätning och sånt av den lille gossen. Han vägde ju 3922 och var 54 cm lång. En rejäl sak alltså. Nu tog barnmorskorna hand om vår pojke medan jag följde med Tina så att hon fick ta en dusch. Sen kom de tillbaka med honom och vi fick dessutom lite fika. Vid det här läget förtjänade Tina en liten present och fick ett smycke av mig när vi fikade.

Vid det här tillfället hade vi inte bestämt oss för att han skulle heta Max ännu för det ville vi fundera på lite mer senare. På kvällen fick vi ju sen åka upp till BB och där var det tyvärr väldigt fullsatt och underbemannat för personalen. Vi fick dela sal med tre andra par vilket kändes väldigt jobbigt. Här fick man ha mobilerna på och jag ringde förstås till min mamma först för att berätta att hon blivit Farmor. Min mamma som är ganska orolig av sig för att uttrycka sig lindrigt blev ju väldigt lättad när jag ringde och blev förstås överlycklig. Hon grät en hel del och tänkte precis som mig mycket på hur vi saknade pappa i det här läget också. När jag pratat med henne skickade jag lite sms till mina vänner om vårt lilla underverk!

Eftersom det var fullbelagt på BB så fick jag inte sova kvar den första natten och det tyckte vi båda kändes lite jobbigt. Jag åkte hemåt vid 23-tiden och det blev en väldigt jobbig natt för Tina med vår gosse som hade svalt massa fostervatten och kräktes väldigt mycket första natten. Dessutom kom ju inte amningen igång sådär jättebra de här första dygnen men jag åkte in tidigt på morgonen och sen kändes det bättre när vi fick vara tillsammans alla tre de kommande dagarna.

De följande dagarna

Ett starkt minne för mig från BB-tiden är nätterna där jag tog med Max i den gnisslande vagnen till skötrummet. Jag tyckte det var helmysigt att stå där mitt i natten ensam med min son och få byta blöja utan tillsyn från någon barsk barnmorska som kanske skulle tänka att den där förstagångspappan hade en tafflig blöjbytarteknik!

Efter två nätter ihop på BB fick vi sedan åka hemåt på Måndagen! Det kändes otroligt skönt att få åka hem men även lite nervöst att vara helt på "egen hand". Jag har då aldrig kört bil med sån stor koncentration dom den hemresan kan jag lova och sedan hade vi några mysiga dygn hemma innan jag återgick till jobbet men som en annan människa än den jag var innan förlossningen.

Innan jag och Tina blev tillsammans så hade jag ju mycket funderingar på hur jag skulle göra med barnskaffandet och så. Speciellt när några längre förhållanden sprack och åren gick men jag är så otroligt lycklig för att vi blev tillsammans och att vi ganska fort bestämde oss för att "göra barn" när vi reste till Thailand 2007! Trots många tuffa nätter de första två åren med mycket sjukdomar, sömnlöshet mm. så är ju Max förstås det absolut överlägset bästa som har hänt mig och han förgyller verkligen livet!