Idag skulle min pappa ha fyllt 66 år men tyvärr tog cancern hans liv för 5 år sedan. Jag och farsan hade en väldigt bra kontakt hela livet och jag saknar ju honom enormt förstås. Min pappa var en väldigt snäll, omtänksam och tålmodig förälder som jag nästan aldrig såg arg någonsin. Hans enda brist som förälder som jag ska försöka göra annorlunda med Max är att han ibland var för snäll och alltid hjälpte mig med saker utan att se till så jag skulle klara det själv framöver.

Min mamma är också 66 år och ska nu äntligen stänga sin väskaffär för gott för att bli pensionär. Det känns sorgligt att pappa och hon som var tillsammans från 18-års ålder inte får möjligheten att leva ett gott pensionärsliv ihop. De hade förmodligen motionerat mycket, åkt på massa dans, gjort resor till varmare länder, tillbringat tid med sina barn/barnbarn och haft ett fantastiskt bra pensionärsliv är jag övertygad om.

Nu när mamma blir pensionär så hoppas jag ändå att hon kan få många fantastiska framöver även om det blir utan farsan vid hennes sida. Mamma är ju väldigt pigg och fräsch för sin ålder och har bra förutsättningar för att skapa sig ett bra liv  bara hon vågar bryta lite mönster jämfört med hur hon levt tidigare. Kanske hon så småningom kan träffa en ny man att dela livet med vilket både jag och brorsan förstås unnar henne. (Pappa också säkerligen)